Varje år är Storspovens spel en viktig del vårens ande. När de återkommer i mitten av mars är strandängarna blonda och ockra som ett oändligt stäpp eller prärielandskap. Fåglarnas teckning och färgtoner är som en målning av strandängens virrvarr av fjolårsgräs och torkade örter. Nu i år, när jag egentligen inte hade tid alls, blev jag som bergtagen, eller snarare förhäxad av deras återkomst. Jag har inte kunnat göra annat än farit runt i Hamra och på Faludden för att bekanta mig med de olika hanarna, deras revir och paren som sakta och stadigt vuxit samman. Senast, i går kväll när dimman rullade in (8.4) stod ett nytt par på fältet alldeles intill min ateljé, på en nygösslad vall. Där visade hanen på möjliga boplatser genom att ”bala” medan honan står bredvid och inspekterar. Därefter verkade hon upprymd och lyfte vingarna i salut. Idag var han kvar, men jag såg inte honan.
På Faludden finns det säkerligen 25 par som jag följt så gått det går. När en hane fått besök av en hona i sitt revir hör man den nästan sorgliga, åmande spelet där han sakat flyger runt upp och sakta dalande på stela vingar. När han är redo för landning utfaller den underbara förlösande drillen som suger tag i en på ett sådant sätt att man undrar om man inte varit en storspov i ett tidigare liv.
Vissa fåglar har fått vackert kanelfärgade ”vårfjädrar” över ryggen och de hjälper mig att hålla reda på individerna. Men alla är helt unika i sina ansiktsuttryck och jag försöker fånga dom i skissblocket. Jag önskar att jag denna vår var en ung forskare som kunde använda hela dagarna från tidig gryning till solnedgång att enbart studera dessa fåglar. Låt inte våren gå dig förbi, den ger kraft och tröst i tider när världen tycks bli allt mer svår att förstå sig på.
