Jag har sedan förra vintern arbetat med ett kärt projekt som legat och grott länge, nämligen en bok om vinterfåglar. Jag skrev helt kort om boken redan förra vintern, då jag hade hoppats att den skulle bli klar redan till den gångna hösten. Under mellandagarna kom det både kyla och snö och mitt slånbuskage utanför ateljé-fönstret liknande mest en blandningen mellan ett påskris och en julgran med sina olika fröautomater, talgbollar och nötbehållare. Då jag var bortrest under stora delar av december visste jag att en del av de fåglar jag matat in under hösten antagligen hade gett sig av. Min lilla flock av bergfinkar hade stuckit och även en ensam rödhake. Det tog dock inte lång tid innan talgoxar och pilfinkar hade uppfattat att jag återkommit. Pilfinkarna är talrikast på min matning och de embarkerar ständigt talgbollarna och hampfröautomaten. Den kraftfulla ekgren som blåste ner och som jag satt som lämplig ”sittpinne” för fåglarna har blivit sparvhökens favoritkvist. Efter att den slagit in som en ”bomb” och missat sitt byte sitter hon där och verkar analysera läget. Talgoxarna verkar dessutom ha ett stort mått av dödsförakt då de inte sällan tar sig fram till någon av automaterna även om hökögat ser dem. Principen är dock att så länge talgoxen ser höken, har den oddsen på sin sida. Det är de plötsliga överfallen som de mindre tättingarna inte förmår att skydda sig från. Varje gång som jag ser ut genom fönstret och det inte är något där som hoppar på marken eller i trädet, vet jag att hon sitter där, någonstans och spanar.
Tidigare under hösten var jag i två omgångar på ”fastlandet” och tittade på entita och talltita, fåglar som inte finns här på ön. Det slog mig hur lite jag studerat en fågel som entita, som jag ofta såg under uppväxten på Södertörn. Jag funderade på hur länge sedan det va som jag verkligen studerade en entita, men jag kunde inte ens minnas. Just nu håller jag även på med att damma upp känslan för blåmesar och talgoxar. Jag har under åren gjort otaliga studier ut genom ateljéfönstret på dessa arter. Det är dock som förgjort när man sätter sig ner för att måla deras färgskala, de blir fel ton och oftast för grälligt. När man ser fågeln i verkligheten, i jämförelse med att studera ett digitalt foto, ser man så många fler skiftningar och ljusfenomen som ger en helt annan dimension till avporträtterandet. Talgoxens buk är inte bara gul, på honorna grånar den bakåt flanken och den är känslig för ljus, så att undersidan lätt tappar sin gula lyster. De fjädrar som ligger som en liten kant intill vingknogen fångar ljuset bäst, som en ljus strimma. Blåmesens bröst är ofta svagt streckat och den ljusa nacken har en svag gråblå ton, snarare än vit.
Det är ganska nördigt men på detta sätt framskrider dagarna, med tubkikaren uppställd och ivriga förflyttningar med öga och tub för att hinna se hur blåmesen och talgoxen ”egentligen” ter sig under en molnig himmel, en barmarksvinter på södra Gotland anno 2015. Jag hade nästan glömt bort hur fort en blåmes rör sig.