Den gångna helgen har jag deltagit i en ”Wild bird festival” på en ranch i Beeville, TX. Jag höll ett föredrag om mitt arbete med att måla fåglar och genomförde en dags workshop om hur man målar fåglar. Ranchen som heter San Domingo Ranch tillhör i dag Patricia Dougherty som har ett stort hjärta för fåglar. Hon besökte oss på Vamlingbo Prästgård tidigare i år och det resulterade i denna inbjudan. När vi anlände till denna både udda och samtidigt mycket spännande plats tog en något tillbakadragen man med långt svart hår med det omaka namnet Baldy ut oss på en vandring utmed en torkad flodfåra. Han visade sig vara Pawny Apache och hans mor arbetade hela sitt liv hos familjen Dougherty och han själv är uppvuxen här. Vi kände att vi från ett vinterkallt Stockholm hamnat mitt i ett historiskt landskap, bland ”indianer och vita”, in the hart of Texas där gaslågorna från den nya frackingtekniken lyser om nätterna. Patricias far var Dudley Tarlton Dougherty som blev förmögen på oljeutvinningen under början av nittonhundratalet och tävlade mot Lyndon B Johnson i senatsvalet 1954. Platsen hade en air av storpolitiska skeenden. På ranchen bjöd han på 60-talet in betydelsefulla politiker i syfte att försöka förhindra att USA gick in i regelrätta strider i Vietnam. Det blev många samtal på kvällarna om vad som skedde på 60-talet och vad som hände i Dallas 1963, då John F. Kennedy blev skjuten. Hennes far varnade J.F.K att åka till Dallas.
Jag tillbringade ett par fulla dagar ute på ranchen dagarna innan festivalen i syfte att teckna och måla fåglar och rekognoscera hur vi sedemera kunde arbeta i fält. Fick möjlighet att studera Eastern Bluebirds, en fågel som jag alltid velat ”komma lite närmare”.
På festivalens program stod bland annat en presentation från den lokala Audubon föreningen, en demonstration av hur man ringmärker fåglar etc, men även ett par olika rovfågels-shower, en företeelse som vi i Sverige är ovana vid. Mina förberedelser och planer på att måla ute i fält byttes hastigt mot att måla av en vacker ung jaktfalk istället. Det gav oss mer tid och jag själv såg det som en genväg, då flera av deltagarna saknade tubkikare. Det var nämligen inte helt lätt att söka upp och få närkontakt med de fåglar som fanns tillgängliga ute i terrängen.
Den ena av dessa rovfågels-shower med namnet ”Last chance forever” var primärt en presentation av deras rehabiliteringscenter för skadade rovfåglar. Som assistenter deltog två tjejer som var enäggstvillingar. Vi ett tillfälle när den ena av dessa höll en gigantisk kungsörn som skadat sin vinge mot en kraftledning, blev jag inspirerad av att måla en människa och en fågel.
I min presentation visade jag en känd bild av Hans Holbein d. y., där en herreman, Robert Cheeseman håller en slagfalk på sin arm. Falkar var på den tiden en symbol för makt, och social status. När jag nu såg henne hålla denna stora kungsörn, en ung kvinna som vid 16 års ålder börjat som volontär hos rehabiliteringscentret blev jag berörd av upplevelsen. Vi får se vad som blir av detta, men jag såg en vacker koppling mellan fågel och människa.
Storpolitiken och det bitvis smutsiga spelet kring USA´s presidenter lever kvar, och vår fascination för rovfåglar likaså. Men det är uppenbart att världen även förändras, i små steg, som rännilar, eller nya grenar som växer ut på ett gammalt träd. Obama, lever fortfarande, men är vingklippt.
