Varje år innan grönskan tagit över försjunker jag in i strandängens myriader av strån, färger och strukturer. Intill den lilla väten vid Aurriv pågår livet för fullt. Tofsviporna ruvar, de vitkindade gässen betar, stjärtandparet positionerar sig, en snatterand simmar undan, tre svartsnäppor rastar helt kort, och plötsligt två småspovar som vilar en stund mot sin färd mot fjällen. Ibland tuvorna längre in vilar ljungpiparna, detta år som varje år. Just nu har de sällskap av ett lustigt gäng också på väg norrut, en flock brushanar som ibland bjuder upp till dans, och studsar till över de förvånade piparna. Någon ruvande större strandpipare flyttar på sig, irriterad över trängseln. Rödbenorna spelar och spetsiga toner från ängspiplärkorna. Annars är det ganska tyst, vinden är kall och ljuset lågt. Regnet hänger i luften. Ljuset är grått men strandängens alla lågt ställda färger tränger in i min själ, och väver tankar. Tusenskönorna har på sina ställen strött rosa rosenblad över mossan, svartkämparna skall snart blomma och fårsvingelns skott skiftar i vinrött. Med akvarellen är uppgiften svår, nästan omöjligt. Ängens intensitet, djup blir på papperet en luftig ton, snarare än den jordnära, blöta, tunga ryamattan av mossa, gräs, starr och sten som jag ser in i. Allt blir bara en dimma men jag kan ändå inte låta bli att vara där, pensla på de toner som kommer till mig. Det är förhäxande att för några timmar följa livet vid en gotländsk strandvät. Nu är svartsnäpporna borta, småspovarna jagades iväg av tofsviporna, men stjärtandparet furagerar stilla intill vegetationskanten. Honan nästan smälter samman med bakgrunden, brun, beige, svartaktig och gråaktig, försvinner hennes nyanlagda ruvningsdräkt bland varpen av gräsrötter, skuggbildningar och de svårtydda mossorna. Fjolårets friska matta av grågrön gåsört under vattnet är nu mörkt brunröd, och skiftar i speglingen av ändernas kroppar. Hon kommer, när skymningen lägger sig, vandra upp i sin egen dräkt och lägga sina grågröna ägg i någon av de tusentals tuvor som ängen vävt samman. Där vilar redan många varelser under fläckade och streckade ägg. De vita skärfläckorna har precis lagt sina ägg, och deras svartvita bålar ligger utspridda i kanten av väten, som japanska pappersfigurer som vinden fört dit.
Just nu exploderar slånen på södra Gotland. Det kalla vädret har fått denna gigantiska supernova att explodera långsamt. I skymningen när jag ser ut från ateljéfönstret är det som om vintergatan strandat därutanför.
